Tillbaka in i garderoben Jimme

Jimmie Åksson har kommit ut ut garderoben som alla HBT-personer vän. Han är glad över alla de HBT-personer som känner sig välkomna hos SSverigedemokraterna. Som vanligt handlar det om invandringen. SD är bra för HBT-personer därför att de är emot islam och invandring. Vad SD har gjort för de homosexuella i övrigt presenteras inte. Åkesson menar också att en del homofientliga utspel av enstaka SD-medlemmar inte står för partiets linje. Har han redan glömt att hans egen partisekreterare Björn Söder jämfört homosexualitet med pedofili? Har han redan glömt Söders verbala attacker av Pridefestivalen? I samband med dessa utspel av Söder tog partiet officiellt inte avstånd. Så 0m vi ska förstå hur homovänliga SD blivit behöver nog Åkesson förtydliga sig en hel del. Två enkla frågor att börja med:

1. Hur ser SD på kärlek mellan homosexuella? Är den likvärdig kärlek mellan heterosexuella?
2. På vilket sätt hjälper SD's restriktiva flyktingpolitik homosexuella som flyr för att rädda sina liv från länder där homosexuella avrättas?

Personligen tror jag att SD liksom sina föregångare vill fokusera på att bli av med en grupp i taget. Först vill de bli av med muslimerna, sedan blir det de övriga invandrarna, sedan skulle jag tro att de homosexuella ligger illa till.

Så Jimmie förtydliga dig och presentera hela ert program för HBT-personers rättigheter, eller in i garderoben med dig igen!

ttp://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/jamstalldhet/article6866464.ab

Sverigedemokraterna - ett parti utan politik

Sverigedemokraterna har i dagarna lanserat sin utrikespolitik. De har ingen!

Skönt att SD visar sin rätta sida som rasistiskt enfrågeparti. Förhoppningsvis öppnar detta ögonen på de som tidigare funderat på att rösta på SD. Partiledaren försvarar sig med att väljarna inte tycker att utrikespolitik är viktigt. Det är givetvis en bortförklaring. Problemet är att man inte alls är överens inom partiet. Och att man verkligen inte vet så passs mycket så att man kan få ihop ett dokument som med ärliga mått kan kallas utrikespolitiskt program.

Splittringen blir tydlig när media frågar SD-ledaren om inställningen till Israel. Partiet rymmer på ledande positioner tydliga pro-israeliter. De försvarar allt Israel gör eftersom de ju huvudsakligen skada muslimer, så måste det ju vara bra. Samtidigt har man sitt ursprung och delar av sin väljarkår i de nynazistiska grupperingarna. Grupper som hatar judar och utifrån detta aldrig kan försvara Israel.

Andra frågor som gör det svårt för SD att formulera en politik handlar till exempel om Afghanistan. Det är ju i SD's värld bra med svenskar i uniform och krig mot muslimer ställer man sig alltid bakom. Åkesson visar sin oseriösa attityd till utrikespolitik genom att hävda att om man vill belämpa islamism så vore det bättre att bomba Teheran. I nästa mening säger han att det "är inget bra att hålla på med bomber". Istället vill han lösa problemet med totalitära stater biståndsvägen. Samtidigt vill hans parti kraftigt skära i biståndet. Det är inte lätt att få ihop det som Sverigedemokrat. Vågar du rösta på ett parti som inte nämnt ett ord om hur de ska hantera våra relationer med omvärlden efter valet? Jag tror inte det!

http://trelleborgsallehanda.se/sverige/article630884/SD-skippar-utrikespolitiken.html

Slaget om muslimerna!

Har till slut lyckats se dokumentären ”Slaget om muslimerna” på SVT. Programmet finns på SVT Play för dig som missat det. Det är viktigt att granska makthavare, även de religiösa. Men det blir problem när man försöker skapa ett tydligt vi och dom. Programmet är ett tydligt exempel på detta: Så tänker ”muslimerna” och detta står i total kontrast till hur ”vi svenskar” tänker. Detta trots att de företeelser man uppmärksammar finns både hos” oss” och hos ”dom”. Lite bredd, mer grävande och förståelse för ett religiöst språk hade nog hjälpt dem som ligger bakom filmen.

Det som upptar största delen av filmen handlar om att de ledande muslimska organisationerna i Sverige gör anspråk på att ge svar på mer än rent andliga frågor. Jag menar att alla religioner har större anspråk än att bara vara andliga rörelser. I dokumentären delar man in ”islamisternas” anspråk i fyra områden: individens moral, sociala relationer, ekonomi och politik. Om vi tittar på dem var för sig så ser vi att det definitivt inte är något unikt för islamism.

Vad gäller individens moral så har det alltid varit ett centralt inslag i alla religioner, mycket med fokus på hur man beter sig mot andra. Att hjälpa sin nästa är en central tes inom kristendomen som behandlar individens moral, inte personens förhållande till Gud. I många kristna samfund har dans och musik fördömts och gör på sina håll än idag. Den höftvickande Elvis fördömdes av många ”goda kristna” och Marilyn Manson är en musiker som attackerats stenhårt från kristna grupper på grund att han har ett budskap som man inte gillar. Ungefär detsamma säger de muslimska företrädarna. Det finns musik, som har budskap man inte gillar och man vill inte att män och kvinnor ska dansa ihop. Detta samtidigt som vi vet att det finns kristna som lyssnar på Marilyn Manson och muslimer som lyssnar på hip hop och/eller dansar. En del i smyg, andra öppet.

När det gäller sociala relationer så är också detta en central del för många troende. Det är kanske i första hand kristna grupper på högerkanten som hörs i debatten om att värna kärnfamiljen och att sex utanför äktenskapet är fel. Så länge det är ett individuellt val har jag svårt att se något fel i det. I slutna grupper med starka regler och fokus på hur andra lever efter dessa regler är det dock ett reellt problem. Kombinerat med en snedvriden syn på manlig heder kan det bli livsfarligt. Detta drabbar inte minst homosexuella. Så är det också inom många religiösa grupper, kristna såväl som muslimska. Här är det svenska kyrkans syn på homosexuella som är unik. Det finns i Sverige idag en stark homofobi både bland kristna, sekulariserade och muslimer inte minst bland män i dessa grupper. Detta är ett problem, men att göra det till ett specifikt muslimskt problem är fel.

När det gäller ekonomi, så finns det många muslimer som tycker det är fel med ränta. Detta är en idé som finns också inom kristendom och judendom. Intresset för etiska fonder är större bland kristna än bland icke kristna och många kristna sympatiserar med JAK-banken som erbjuder räntefria lån. Här kan jag absolut inte se något problem. Det är väl upp till marknaden att avgöra vilka olika typer av penningplaceringar som ska finnas. Att ifrågasätta bankernas vinster på räntor är väl närmast att räkna som allmänt förekommande idag.

När det gäller politik så är det få som menar att tro inte följs av handling. De kristna samfunden tar tydlig politisk ställning i många frågor. Några tydliga exempel är att många av de kristna samfunden i Sverige engagerat sig i flyktingfrågan och för skuldavskrivningar till jordens fattiga länder. Svenska kyrkans förre ärkebiskop KG Hammar är ett tydligt exempel på en religiös ledare med en tro som fått tydliga politiska konsekvenser. Detta har han av en del kritiserats för, men kanske framför allt älskats för. Dessutom så har vi ju i Sverige ett kristet politiskt parti, som har delar av regeringsmakten. Så det att knyta ihop religion och politik skulle vara specifikt muslimskt verkar inte heller stämma.

För att göra det lite mer skrämmande säger man i filmen: ”Muhammed var en revolutionär och samhällsomstörtande person” – det tror jag att man kan säga om de flesta religionsinstiftare och många prominenta utövare också. Gamla testamentets profeter, Jesus, Buddha, Mahatma Gandhi och Desmond Tutu för att nämna några. Inom katolicismen finns befrielseteologin, som definitivt, genom att identifiera sig med de fattiga, är en revolutionär och samhällsomstörtande trosform. Enligt min mening en av de viktigaste rörelserna inom modern kristendom.

Ett annat problem som tas upp är väckelse bland invandrare. Att religiösa människor försöker sprida sin tro är definitivt inget nytt. Kristen mission och muslimsk dawa har funnits sedan religionerna föddes. I Etiopien har jag på nära håll sett en ”tävling” mellan olika kristna, evangelikala samfund i att frälsa människor. Detta trots att Etiopien var kristet långt innan Europa. Men de evangelikala missionärerna erkänner inte Etiopisk-Ortodoxa kyrkan som sanna kristna. På Rosengård har jag mött evangelikala kristna som flyttat ditt för att vinna själar bland ”invandrarna”. Så länge vi har religionsfrihet får vi nog stå ut med att religionerna missionerar. Hur illa vi än tycker om det.

Ett stort problem ser man i att muslimerna försöker etablera egna institutioner som sjukhus och skolor. Inte heller här var muslimerna först. Både judiska och kristna friskolor fanns innan de första muslimska. Det kristna Statsmissionen driver boende för hemlösa. KFUM-KFUK, en organisation med tydlig kristen grund driver fryshuset och en mängd sociala projekt runt om i landet. Jag har svårt att se det som ett problem. Sedan är det givetvis viktigt att alla friskolor, som kommunala skolor, granskas för att se om de lever upp till samhällets krav.

Vad gäller synen på mannens och kvinnans olika roller är inte heller det något unikt för muslimer. Samma uppfattning går att hitta hos många kristna och inte minst hos många icke troende biologister. Att de muslimska företrädarna som intervjuas inte entydigt och klart kan ta avstånd från all form av manligt våld mot kvinnor är tragiskt och bör belysas. Men våld mot kvinnor är ett samhällsproblem, inte ett specifikt muslimskt problem. Här är en sned manlighet i kombination med alkohol det stora hotet.

Slutligen till frågan om vem som får representera muslimerna i Sverige. Det jag tror är dokumentärens syfte att belysa. Dokumentären ser det som ett problem att de muslimska organisationerna talar för alla muslimer och att politikerna lyssnar på dem. Det är ett problem om detta leder att bilden av Sveriges muslimer blir att alla 400 000 tycker likadant. Så är det givetvis inte. Men det finns andra röster också. Jag skulle våga påstå att de personer med muslimsk bakgrund som hörs mest i debatten är de som tar totalt avstånd från islam, exempelvis Dilsa Demirbag-Sten. Hon påverkar troligtvis bilden av islam mer än människorna i Södermoskén. Sveriges politikerna träffar förhoppningsvis många olika människor, att de också träffar människorna bakom Sveriges största moské känns inte konstigt. De muslimska organisationernas makt ska nog inte överdrivas. Sannolikt finns andra grupper som har mycket starkare band in i maktens korridorer, däribland kristna samfund och frimurare för att nämna några.

Att de muslimska organisationerna drivit frågor som rätten att bära slöja och att få tillgång till halalslaktad mat tas också upp som ett problem. Detta eftersom inte alla muslimer i Sverige efterfrågar dessa varor. I mina ögon är antalet som efterfrågar dessa varor av mindre betydelse. I Sverige ska vi värna alla våra minoriteter, oavsett hur små de är. Det är ju inte så att folk med muslimsk bakgrund tvingas att äta halalkött. Sen är det väl upp till marknaden att avgöra hur många halalslaktare eller hijabskräddare som behövs.

Det man i dokumentären efterlyser är sekulära muslimers röster. Jag skulle tro att de muslimer som inte är praktiserande väljer att aktivera sig i andra forum. Det kan vara Rädda barnen, nykterhetsrörelsen, Motormännens riksförbund eller ett politiskt parti. Jag skulle välkomna en svensk organisation som representerar troende muslimer som inte ser islam i första hand som regel- eller lagstyrd. Frågan är vems uppgift det är att starta en sådan organisation?

Jag vet bäst! Bland humanister och fundamentalister

Humanisterna har dragit igång en kampanj under namnet Gud finns nog inte. Det får mig lite intresserad, så jag gör deras test och studerar deras hemsida. Blir fascinerad.

Humanisterna gör en enkel indelning av världen. Det finns troende människor, de är i värsta fall fanatiska galningar, i bästa fall småtokiga. Mot detta står de rationella och goda humanisterna. I det väldigt förenklade (kanske ironiska) test man erbjuder menar man att över 80 procent av Sveriges befolkning inte är religiösa. Humanisterna verkar se sig själva som talespersoner för denna icke religiösa majoritet, som är förtryckta av de galna 20 procenten.

Jag träffar mycket troende människor av olika religiös hemvist. En klar majoritet av dessa har som en del av sin tro också tvivel. Det är kanske därför det heter tro, inte vetenskap. Så finns en liten grupp, vi kan kalla dem fundamentalister, som aldrig tvivlar och som är totalt övertygade om att den egna uppfattningen är till 100 procent rätt, alla andra helt fel. Ett kännetecken för denna lilla grupp är att de ofta ägnar mer tid åt att leta fel hos den andre än att fokusera på sitt eget. Jag har sett det bland kristna, som lägger allt för stor tid på att predika hemskheten hos till exempel muslimerna. Jag har sett det hos muslimer vars huvudsakliga uppgift är att motbevisa de kristnas uppfattningar. Dessa personer är dock lätt räknade.

Jag får en känsla av att humanisterna är att räkna till denna lilla grupp. Det verkar inte finnas plats för tvivel. Humanisternas ateism verkar vara av den fundamentalistiska typen. Det är mer vetenskap än tro. Huvuduppgiften på hemsidan är att predika hur hemsk religionen är, den förtrycker och diskriminerar. Den enkla lösningen ligger i att religionen tar mindre plats eller försvinner. En liten del ägnas åt det egna, små ersättningsceremonier för de som saknar exempelvis dop och konfirmation.

Intressant är att man vill göra religion jämförbar med andra ideologier och livsåskådningar, vilket verkar rimligt. Samtidigt vill man särskilja religiösa ideologier genom att man inte får grunda friskolor utifrån sådana ideologier. Att grunda friskolor utifrån andra ideologier (antroposofism, montessoripedagogik eller rent och skärt vinstintresse) verkar inte möta något hinder.

En intressant kampanj man drivit, handlade om att rensa ut Biblar från hotellrum. Eftersom religionen står bakom så mycket grymhet och fanatism så måste det vara farligt att placera ut sådan litteratur. Försök att rensa bort religionen har gjorts förr, men sällan med trevliga eller för den delen (ur ateistisk ståndpunkt) lyckade resultat. Vare sig i Sovjetunionen, där man försökte rensa ut religionen helt, eller i nazityskland där man försökte ersätta religionen med den nazistiska ideologin.

Humanisterna som i sin egen världsbild borde attrahera 80 procent av Sveriges befolkning har idag knappt 5000 medlemmar. Detta kan jämföras med de muslimska församlingarna som har drygt 100 000 medlemmar, eller Svenska kyrkan där nära sju miljoner personer valt att (för)bli medlemmar. Humanisterna har färre medlemmar än de svenskar som valt att vara aktiva Buddhister eller för den delen Ungerska protestanter. Det trossamfund som storleksmässigt är att jämför med humanisterna är Estniska evangelisk-lutherska kyrkan. Men humanisterna verkar ha klart mer tid, pengar och vilja att lägga på antikampanjer än esterna.