fredag 2 oktober 2009

Min rädsla - mitt ansvar

Vi är många som är rädda för olika saker. Det finns mängder av intressanta fobier, själv känner jag mig väldigt illa till mods vad gäller ormar. En vän till mig lider av vattenkransfobi, en annan av höjdskräck. Vi satt alla tre och diskuterade våra rädslor en dag och samtalet gick ungefär så här:

Ormfobikern: Jag vet ju att det inte är logiskt, men jag blir lätt illamående när jag ser en orm, även om det bara är på TV.

Höjdfobikern: Ja det är helt knäppt, men jag har till och med svårt för att se andra uppe på höjder, eller det räcker med att någon annan klättrar upp för en stege så blir jag illa berörd.

Vattenkransfobikern: Det bara kommer över en, måtte inte kranen stå och droppa eller när jag ska besöka någon; hoppas att de bara har en toalett.

Ormfobikern: Man blir helt irrationell och tror sig se ormar också där det inte finns, några. Kan sitta och lyfta upp fötterna från golvet när jag sitter hemma i soffan och börjar tänka på ormar.

Höjdfobikern: Ja ibland låter man det till och med gå ut över andra. Du får inte klättra i träd. Men jag vet ju att problemet ligger hos mig själv.

Ormfobikern: Jag ville nästan be mina barn säga upp bekantskapen med en kille som gav dem en plastorm på födelsedagspresent.

Vattenkransfobikern: Ja man inser ju att det inte går att förbjuda vattenkranar, eller att folk inte ska få installera så många kranar de vill.

Höjdfobikern: När man väl insett att problemet ligger hos en själv kan man lättare ta tag i det. Det finns ju bra behandlingar. Man kan utsätta sig för sin rädsla stegvis. Börja med att gå upp på en pall och så vidare.

Ormfobikerrn: Ja jag såg en på tv som var mer rädd för ormar än jag. Hon gick till en psykolog en kort tid, fick börja med att se en orm på bild och till slut höll hon i en stor orm, som det naturligaste i världen.

Vattenkransfobikern: När man väl sett vilka problem det ställer till för en själv, så blir ju drivkraften större att behandla det. det är ju min rädsla, mitt ansvar.

Höjdfobikern: Ja och orkar man inte behandla sin rädsla, så får man ju försöka leva med det och inte låta det gå ut över andra.

Tänk om människor med andra slags fobier kunde resonera likadant. Då skulle det kunna låta ungefär så här:

Islamofoben: Jag vet ju att det inte är logiskt, men jag blir lätt illamående när jag ser en kvinna i slöja, även om det bara är på TV.

Homofoben: Ja det är helt knäppt, men jag har till och med svårt för att se två personer av samma kön visa känslor för varandra. Det räcker med att två män håller varandra i handen så blir jag illa berörd.

Islamofoben: Det bara kommer över en, måtte de inte prata arabiska, eller när jag ska besöka någon, hoppas att de inte har Koranen i bokhyllan.

Antisemiten: Man blir helt irrationell och tror sig se judiska konspirationer överallt. Kan sitta och komma på heltokiga konspirationsteorier hemma i soffan när jag kommer att tänka på judar.
Homofoben: Ja ibland låter man det till och med gå ut över andra. Du får inte gifta dig med vem du vill. Men jag vet ju att problemet ligger hos mig själv.

Islamofoben: Jag ville nästan be mina barn säga upp bekantskapen med en muslimsk kille i klassen.

Homofoben: Ja man inser ju att det inte går att förbjuda andra att visa sin kärlek till vem de vill eller att folk inte ska få bo tillsammans med vem de vill. .

Antisemiten: När man väl insett att problemet ligger hos en själv kan man lättare ta tag i det. Då ser man att det finns en massa förklaringsmodeller som inte bygger på en judisk världskonspiration. Man kanske kan ta till sig seriös forskning stegvis, börja med att läsa om förintelsen av andra än förnekare.

Homofoben: Ja jag såg en på tv som var mer rädd för bögar än jag. Hon gick till en psykolog en kort tid, fick börja med att se en bög på bild och till slut kramade hon om en stor bög, som den naturligaste sak i världen.

Islamofoben: När man väl sett vilka problem det ställer till för en själv, så blir ju drivkraften större att behandla det. det är ju min rädsla, mitt ansvar.

Antisemiten: Ja och orkar man inte behandla sin rädsla, så får man försöka leva med det och inte låta det gå ut över andra.

6 kommentarer:

  1. Mycket bra liknelser!

    Jag själv är nog pedofilofob och vill inte ha behandling... :)

    Men visst, även i detta fall kan ens rädsla eller avsky få en att tänka oklart när man kanske skulle behöva vara lite mer lyhörd. Jag medger detta... haha

    SvaraRadera
  2. Jag har det själv jättejobbigt. Jag är fobifob. Jag är så trött och rädd på alla fobier jag ser runt ikring att jag kan bli väldigt agressiv. Jag skulle kunna slå ner vem som helst, när som helst. Jag letar hela tiden efter det som skiljer och ser bara motsättningar, som om allt och alla ville komma åt mig. Plötsligt märker jag att jag blivit ANDROFOB. En androfob är den som hatar människan men också den som hatar den andre. Vilken fantastisk semantisk syntes. Nu har jag kommit underfund med mig själv.
    Fanders Satansson

    SvaraRadera
  3. Tack för nya spännande fobier som jag inte kände till innan :)

    SvaraRadera
  4. Det här är ju fantastiskt bra! :)

    SvaraRadera