Fem meter upp i luften tar jullov.
Vi vill gärna fortsätta i någon form efter nyår, men kommer att ha mindre tid. Vill du bli gästskribent? Anonymt eller namngivet! Ofta eller sällan! Hör av dig med ett mail till 5muppiluften@gmail.com. Skicka gärna med en text eller i alla fall ett utkast!
tisdag 22 december 2009
torsdag 17 december 2009
Låt kungahuset följa Svenska kyrkan ut i friheten
Jag tycker att vi borde avskaffa monarkin imorgon. Det är ingen rimlig institution att betala för på 2000-talet i ett demokratiskt och jämlikt samhälle. Men jag vet att många tycker tvärt om och är villiga att betala för både slott, bilar och bröllop. Därför skulle jag vilja föreslå en kompromiss: Låt kungahuset följa Svenska kyrkan ut i friheten.
Svenska kyrkan var fram tills nyligen en statskyrka som en överväldigande majoritet av Sveriges befolkning tillhörde, ibland av ren gammal vana. Länge var det förknippat med problem att tillhöra ett annat trossamfund och ännu svårare att inte tillhöra något trossamfund alls. Sedan kyrkan skiljdes från staten har det blivit tydligare för alla vad ett medlemskap i Svenska kyrkan kostar. Då kan var och en fritt och förhoppningsvis genomtänkt avgöra, är jag bered att betala för detta eller inte? Många vänner till mig har valt att lämna Svenska kyrkan. De upplever att de inte tror på någon Gud och tycker inte de tjänster som Svenska kyrkan levererar är värda priset för medlemskap. Jag har själv, liksom en majoritet, valt att fortsätta vara medlem.
Jag är övertygad om att detta har varit väldigt bra för alla, både de som lämnat, de som är kvar, men inte minst för Svenska kyrkan själv. Jag är övertygad om att det samma skulle gälla för kungahuset.
För de som inte tror på Gud/Kungen är det en stor befrielse att slippa bidra ekonomiskt. Då kan dessa människor fritt använda sina pengar till annan välgörenhet, ökat sparande eller till att spendera för sitt eget nöjes skull. Dessutom blir det lättare att bli en hel människa, där alla delar går ihop. När min tro/ideologi stämmer överens med mina olika organisationsmedlemskap. De som vill tillhöra andra trossamfund får en mer jämlik status till Svenska kyrkans medlemmar. Denna status skulle jag önska att vi republikaner också kunde få i förhållande till monarkister.
För de som väljer att vara kvar i Svenska kyrkan/Monarkin är det också en vinst. Dessa personer kan tydligare identifiera sig själva som medlemmar, utifrån ett aktivt val, och vara stolta över att bidra till det arbete som Kyrkan/Kungen utför. Det kan också stärka deras tro/ideologi och göra dem till mer kompletta människor med mer ansvar för sina handlingar.
För Kyrkans/Kungahusets del finns också en enorm vinst i att man tvingas tänka igenom vad man använder sina pengar till. Verksamheter som får pengar vad de än gör riskerar att utveckla meningslös, överflödig eller till och med dålig verksamhet. Det fanns många exempel på detta i Svenska kyrkan och man har mått bra av att tvingas tänka igenom vad det är för arbete man ska prioritera och vad medlemmarna är villiga att betala för. Kan Kyrkan/Kungen inte leva upp till detta riskerar man att tappa ytterligare medlemmar och få ytterligare sämre ekonomi.
Att låta medlemskap i monarkin bli ett fritt val och tydligt deklarera vilka ekonomiska kostnader medlemskap innebär skulle med andra ord vara bra för alla. För monarkister, för republikaner och inte minst för kungahuset själv. Själv har jag begärt utträde ur monarkin, men väntar fortfarande på en skattelättnad och möjligheten att bli en myndig medborgare i demokratin Sverige, där alla ämbeten tillsätts efter förtjänst och skicklighet. Välkommen du också!
Svenska kyrkan var fram tills nyligen en statskyrka som en överväldigande majoritet av Sveriges befolkning tillhörde, ibland av ren gammal vana. Länge var det förknippat med problem att tillhöra ett annat trossamfund och ännu svårare att inte tillhöra något trossamfund alls. Sedan kyrkan skiljdes från staten har det blivit tydligare för alla vad ett medlemskap i Svenska kyrkan kostar. Då kan var och en fritt och förhoppningsvis genomtänkt avgöra, är jag bered att betala för detta eller inte? Många vänner till mig har valt att lämna Svenska kyrkan. De upplever att de inte tror på någon Gud och tycker inte de tjänster som Svenska kyrkan levererar är värda priset för medlemskap. Jag har själv, liksom en majoritet, valt att fortsätta vara medlem.
Jag är övertygad om att detta har varit väldigt bra för alla, både de som lämnat, de som är kvar, men inte minst för Svenska kyrkan själv. Jag är övertygad om att det samma skulle gälla för kungahuset.
För de som inte tror på Gud/Kungen är det en stor befrielse att slippa bidra ekonomiskt. Då kan dessa människor fritt använda sina pengar till annan välgörenhet, ökat sparande eller till att spendera för sitt eget nöjes skull. Dessutom blir det lättare att bli en hel människa, där alla delar går ihop. När min tro/ideologi stämmer överens med mina olika organisationsmedlemskap. De som vill tillhöra andra trossamfund får en mer jämlik status till Svenska kyrkans medlemmar. Denna status skulle jag önska att vi republikaner också kunde få i förhållande till monarkister.
För de som väljer att vara kvar i Svenska kyrkan/Monarkin är det också en vinst. Dessa personer kan tydligare identifiera sig själva som medlemmar, utifrån ett aktivt val, och vara stolta över att bidra till det arbete som Kyrkan/Kungen utför. Det kan också stärka deras tro/ideologi och göra dem till mer kompletta människor med mer ansvar för sina handlingar.
För Kyrkans/Kungahusets del finns också en enorm vinst i att man tvingas tänka igenom vad man använder sina pengar till. Verksamheter som får pengar vad de än gör riskerar att utveckla meningslös, överflödig eller till och med dålig verksamhet. Det fanns många exempel på detta i Svenska kyrkan och man har mått bra av att tvingas tänka igenom vad det är för arbete man ska prioritera och vad medlemmarna är villiga att betala för. Kan Kyrkan/Kungen inte leva upp till detta riskerar man att tappa ytterligare medlemmar och få ytterligare sämre ekonomi.
Att låta medlemskap i monarkin bli ett fritt val och tydligt deklarera vilka ekonomiska kostnader medlemskap innebär skulle med andra ord vara bra för alla. För monarkister, för republikaner och inte minst för kungahuset själv. Själv har jag begärt utträde ur monarkin, men väntar fortfarande på en skattelättnad och möjligheten att bli en myndig medborgare i demokratin Sverige, där alla ämbeten tillsätts efter förtjänst och skicklighet. Välkommen du också!
torsdag 10 december 2009
Slaget om muslimerna!
Har till slut lyckats se dokumentären ”Slaget om muslimerna” på SVT. Programmet finns på SVT Play för dig som missat det. Det är viktigt att granska makthavare, även de religiösa. Men det blir problem när man försöker skapa ett tydligt vi och dom. Programmet är ett tydligt exempel på detta: Så tänker ”muslimerna” och detta står i total kontrast till hur ”vi svenskar” tänker. Detta trots att de företeelser man uppmärksammar finns både hos” oss” och hos ”dom”. Lite bredd, mer grävande och förståelse för ett religiöst språk hade nog hjälpt dem som ligger bakom filmen.
Det som upptar största delen av filmen handlar om att de ledande muslimska organisationerna i Sverige gör anspråk på att ge svar på mer än rent andliga frågor. Jag menar att alla religioner har större anspråk än att bara vara andliga rörelser. I dokumentären delar man in ”islamisternas” anspråk i fyra områden: individens moral, sociala relationer, ekonomi och politik. Om vi tittar på dem var för sig så ser vi att det definitivt inte är något unikt för islamism.
Vad gäller individens moral så har det alltid varit ett centralt inslag i alla religioner, mycket med fokus på hur man beter sig mot andra. Att hjälpa sin nästa är en central tes inom kristendomen som behandlar individens moral, inte personens förhållande till Gud. I många kristna samfund har dans och musik fördömts och gör på sina håll än idag. Den höftvickande Elvis fördömdes av många ”goda kristna” och Marilyn Manson är en musiker som attackerats stenhårt från kristna grupper på grund att han har ett budskap som man inte gillar. Ungefär detsamma säger de muslimska företrädarna. Det finns musik, som har budskap man inte gillar och man vill inte att män och kvinnor ska dansa ihop. Detta samtidigt som vi vet att det finns kristna som lyssnar på Marilyn Manson och muslimer som lyssnar på hip hop och/eller dansar. En del i smyg, andra öppet.
När det gäller sociala relationer så är också detta en central del för många troende. Det är kanske i första hand kristna grupper på högerkanten som hörs i debatten om att värna kärnfamiljen och att sex utanför äktenskapet är fel. Så länge det är ett individuellt val har jag svårt att se något fel i det. I slutna grupper med starka regler och fokus på hur andra lever efter dessa regler är det dock ett reellt problem. Kombinerat med en snedvriden syn på manlig heder kan det bli livsfarligt. Detta drabbar inte minst homosexuella. Så är det också inom många religiösa grupper, kristna såväl som muslimska. Här är det svenska kyrkans syn på homosexuella som är unik. Det finns i Sverige idag en stark homofobi både bland kristna, sekulariserade och muslimer inte minst bland män i dessa grupper. Detta är ett problem, men att göra det till ett specifikt muslimskt problem är fel.
När det gäller ekonomi, så finns det många muslimer som tycker det är fel med ränta. Detta är en idé som finns också inom kristendom och judendom. Intresset för etiska fonder är större bland kristna än bland icke kristna och många kristna sympatiserar med JAK-banken som erbjuder räntefria lån. Här kan jag absolut inte se något problem. Det är väl upp till marknaden att avgöra vilka olika typer av penningplaceringar som ska finnas. Att ifrågasätta bankernas vinster på räntor är väl närmast att räkna som allmänt förekommande idag.
När det gäller politik så är det få som menar att tro inte följs av handling. De kristna samfunden tar tydlig politisk ställning i många frågor. Några tydliga exempel är att många av de kristna samfunden i Sverige engagerat sig i flyktingfrågan och för skuldavskrivningar till jordens fattiga länder. Svenska kyrkans förre ärkebiskop KG Hammar är ett tydligt exempel på en religiös ledare med en tro som fått tydliga politiska konsekvenser. Detta har han av en del kritiserats för, men kanske framför allt älskats för. Dessutom så har vi ju i Sverige ett kristet politiskt parti, som har delar av regeringsmakten. Så det att knyta ihop religion och politik skulle vara specifikt muslimskt verkar inte heller stämma.
För att göra det lite mer skrämmande säger man i filmen: ”Muhammed var en revolutionär och samhällsomstörtande person” – det tror jag att man kan säga om de flesta religionsinstiftare och många prominenta utövare också. Gamla testamentets profeter, Jesus, Buddha, Mahatma Gandhi och Desmond Tutu för att nämna några. Inom katolicismen finns befrielseteologin, som definitivt, genom att identifiera sig med de fattiga, är en revolutionär och samhällsomstörtande trosform. Enligt min mening en av de viktigaste rörelserna inom modern kristendom.
Ett annat problem som tas upp är väckelse bland invandrare. Att religiösa människor försöker sprida sin tro är definitivt inget nytt. Kristen mission och muslimsk dawa har funnits sedan religionerna föddes. I Etiopien har jag på nära håll sett en ”tävling” mellan olika kristna, evangelikala samfund i att frälsa människor. Detta trots att Etiopien var kristet långt innan Europa. Men de evangelikala missionärerna erkänner inte Etiopisk-Ortodoxa kyrkan som sanna kristna. På Rosengård har jag mött evangelikala kristna som flyttat ditt för att vinna själar bland ”invandrarna”. Så länge vi har religionsfrihet får vi nog stå ut med att religionerna missionerar. Hur illa vi än tycker om det.
Ett stort problem ser man i att muslimerna försöker etablera egna institutioner som sjukhus och skolor. Inte heller här var muslimerna först. Både judiska och kristna friskolor fanns innan de första muslimska. Det kristna Statsmissionen driver boende för hemlösa. KFUM-KFUK, en organisation med tydlig kristen grund driver fryshuset och en mängd sociala projekt runt om i landet. Jag har svårt att se det som ett problem. Sedan är det givetvis viktigt att alla friskolor, som kommunala skolor, granskas för att se om de lever upp till samhällets krav.
Vad gäller synen på mannens och kvinnans olika roller är inte heller det något unikt för muslimer. Samma uppfattning går att hitta hos många kristna och inte minst hos många icke troende biologister. Att de muslimska företrädarna som intervjuas inte entydigt och klart kan ta avstånd från all form av manligt våld mot kvinnor är tragiskt och bör belysas. Men våld mot kvinnor är ett samhällsproblem, inte ett specifikt muslimskt problem. Här är en sned manlighet i kombination med alkohol det stora hotet.
Slutligen till frågan om vem som får representera muslimerna i Sverige. Det jag tror är dokumentärens syfte att belysa. Dokumentären ser det som ett problem att de muslimska organisationerna talar för alla muslimer och att politikerna lyssnar på dem. Det är ett problem om detta leder att bilden av Sveriges muslimer blir att alla 400 000 tycker likadant. Så är det givetvis inte. Men det finns andra röster också. Jag skulle våga påstå att de personer med muslimsk bakgrund som hörs mest i debatten är de som tar totalt avstånd från islam, exempelvis Dilsa Demirbag-Sten. Hon påverkar troligtvis bilden av islam mer än människorna i Södermoskén. Sveriges politikerna träffar förhoppningsvis många olika människor, att de också träffar människorna bakom Sveriges största moské känns inte konstigt. De muslimska organisationernas makt ska nog inte överdrivas. Sannolikt finns andra grupper som har mycket starkare band in i maktens korridorer, däribland kristna samfund och frimurare för att nämna några.
Att de muslimska organisationerna drivit frågor som rätten att bära slöja och att få tillgång till halalslaktad mat tas också upp som ett problem. Detta eftersom inte alla muslimer i Sverige efterfrågar dessa varor. I mina ögon är antalet som efterfrågar dessa varor av mindre betydelse. I Sverige ska vi värna alla våra minoriteter, oavsett hur små de är. Det är ju inte så att folk med muslimsk bakgrund tvingas att äta halalkött. Sen är det väl upp till marknaden att avgöra hur många halalslaktare eller hijabskräddare som behövs.
Det man i dokumentären efterlyser är sekulära muslimers röster. Jag skulle tro att de muslimer som inte är praktiserande väljer att aktivera sig i andra forum. Det kan vara Rädda barnen, nykterhetsrörelsen, Motormännens riksförbund eller ett politiskt parti. Jag skulle välkomna en svensk organisation som representerar troende muslimer som inte ser islam i första hand som regel- eller lagstyrd. Frågan är vems uppgift det är att starta en sådan organisation?
Det som upptar största delen av filmen handlar om att de ledande muslimska organisationerna i Sverige gör anspråk på att ge svar på mer än rent andliga frågor. Jag menar att alla religioner har större anspråk än att bara vara andliga rörelser. I dokumentären delar man in ”islamisternas” anspråk i fyra områden: individens moral, sociala relationer, ekonomi och politik. Om vi tittar på dem var för sig så ser vi att det definitivt inte är något unikt för islamism.
Vad gäller individens moral så har det alltid varit ett centralt inslag i alla religioner, mycket med fokus på hur man beter sig mot andra. Att hjälpa sin nästa är en central tes inom kristendomen som behandlar individens moral, inte personens förhållande till Gud. I många kristna samfund har dans och musik fördömts och gör på sina håll än idag. Den höftvickande Elvis fördömdes av många ”goda kristna” och Marilyn Manson är en musiker som attackerats stenhårt från kristna grupper på grund att han har ett budskap som man inte gillar. Ungefär detsamma säger de muslimska företrädarna. Det finns musik, som har budskap man inte gillar och man vill inte att män och kvinnor ska dansa ihop. Detta samtidigt som vi vet att det finns kristna som lyssnar på Marilyn Manson och muslimer som lyssnar på hip hop och/eller dansar. En del i smyg, andra öppet.
När det gäller sociala relationer så är också detta en central del för många troende. Det är kanske i första hand kristna grupper på högerkanten som hörs i debatten om att värna kärnfamiljen och att sex utanför äktenskapet är fel. Så länge det är ett individuellt val har jag svårt att se något fel i det. I slutna grupper med starka regler och fokus på hur andra lever efter dessa regler är det dock ett reellt problem. Kombinerat med en snedvriden syn på manlig heder kan det bli livsfarligt. Detta drabbar inte minst homosexuella. Så är det också inom många religiösa grupper, kristna såväl som muslimska. Här är det svenska kyrkans syn på homosexuella som är unik. Det finns i Sverige idag en stark homofobi både bland kristna, sekulariserade och muslimer inte minst bland män i dessa grupper. Detta är ett problem, men att göra det till ett specifikt muslimskt problem är fel.
När det gäller ekonomi, så finns det många muslimer som tycker det är fel med ränta. Detta är en idé som finns också inom kristendom och judendom. Intresset för etiska fonder är större bland kristna än bland icke kristna och många kristna sympatiserar med JAK-banken som erbjuder räntefria lån. Här kan jag absolut inte se något problem. Det är väl upp till marknaden att avgöra vilka olika typer av penningplaceringar som ska finnas. Att ifrågasätta bankernas vinster på räntor är väl närmast att räkna som allmänt förekommande idag.
När det gäller politik så är det få som menar att tro inte följs av handling. De kristna samfunden tar tydlig politisk ställning i många frågor. Några tydliga exempel är att många av de kristna samfunden i Sverige engagerat sig i flyktingfrågan och för skuldavskrivningar till jordens fattiga länder. Svenska kyrkans förre ärkebiskop KG Hammar är ett tydligt exempel på en religiös ledare med en tro som fått tydliga politiska konsekvenser. Detta har han av en del kritiserats för, men kanske framför allt älskats för. Dessutom så har vi ju i Sverige ett kristet politiskt parti, som har delar av regeringsmakten. Så det att knyta ihop religion och politik skulle vara specifikt muslimskt verkar inte heller stämma.
För att göra det lite mer skrämmande säger man i filmen: ”Muhammed var en revolutionär och samhällsomstörtande person” – det tror jag att man kan säga om de flesta religionsinstiftare och många prominenta utövare också. Gamla testamentets profeter, Jesus, Buddha, Mahatma Gandhi och Desmond Tutu för att nämna några. Inom katolicismen finns befrielseteologin, som definitivt, genom att identifiera sig med de fattiga, är en revolutionär och samhällsomstörtande trosform. Enligt min mening en av de viktigaste rörelserna inom modern kristendom.
Ett annat problem som tas upp är väckelse bland invandrare. Att religiösa människor försöker sprida sin tro är definitivt inget nytt. Kristen mission och muslimsk dawa har funnits sedan religionerna föddes. I Etiopien har jag på nära håll sett en ”tävling” mellan olika kristna, evangelikala samfund i att frälsa människor. Detta trots att Etiopien var kristet långt innan Europa. Men de evangelikala missionärerna erkänner inte Etiopisk-Ortodoxa kyrkan som sanna kristna. På Rosengård har jag mött evangelikala kristna som flyttat ditt för att vinna själar bland ”invandrarna”. Så länge vi har religionsfrihet får vi nog stå ut med att religionerna missionerar. Hur illa vi än tycker om det.
Ett stort problem ser man i att muslimerna försöker etablera egna institutioner som sjukhus och skolor. Inte heller här var muslimerna först. Både judiska och kristna friskolor fanns innan de första muslimska. Det kristna Statsmissionen driver boende för hemlösa. KFUM-KFUK, en organisation med tydlig kristen grund driver fryshuset och en mängd sociala projekt runt om i landet. Jag har svårt att se det som ett problem. Sedan är det givetvis viktigt att alla friskolor, som kommunala skolor, granskas för att se om de lever upp till samhällets krav.
Vad gäller synen på mannens och kvinnans olika roller är inte heller det något unikt för muslimer. Samma uppfattning går att hitta hos många kristna och inte minst hos många icke troende biologister. Att de muslimska företrädarna som intervjuas inte entydigt och klart kan ta avstånd från all form av manligt våld mot kvinnor är tragiskt och bör belysas. Men våld mot kvinnor är ett samhällsproblem, inte ett specifikt muslimskt problem. Här är en sned manlighet i kombination med alkohol det stora hotet.
Slutligen till frågan om vem som får representera muslimerna i Sverige. Det jag tror är dokumentärens syfte att belysa. Dokumentären ser det som ett problem att de muslimska organisationerna talar för alla muslimer och att politikerna lyssnar på dem. Det är ett problem om detta leder att bilden av Sveriges muslimer blir att alla 400 000 tycker likadant. Så är det givetvis inte. Men det finns andra röster också. Jag skulle våga påstå att de personer med muslimsk bakgrund som hörs mest i debatten är de som tar totalt avstånd från islam, exempelvis Dilsa Demirbag-Sten. Hon påverkar troligtvis bilden av islam mer än människorna i Södermoskén. Sveriges politikerna träffar förhoppningsvis många olika människor, att de också träffar människorna bakom Sveriges största moské känns inte konstigt. De muslimska organisationernas makt ska nog inte överdrivas. Sannolikt finns andra grupper som har mycket starkare band in i maktens korridorer, däribland kristna samfund och frimurare för att nämna några.
Att de muslimska organisationerna drivit frågor som rätten att bära slöja och att få tillgång till halalslaktad mat tas också upp som ett problem. Detta eftersom inte alla muslimer i Sverige efterfrågar dessa varor. I mina ögon är antalet som efterfrågar dessa varor av mindre betydelse. I Sverige ska vi värna alla våra minoriteter, oavsett hur små de är. Det är ju inte så att folk med muslimsk bakgrund tvingas att äta halalkött. Sen är det väl upp till marknaden att avgöra hur många halalslaktare eller hijabskräddare som behövs.
Det man i dokumentären efterlyser är sekulära muslimers röster. Jag skulle tro att de muslimer som inte är praktiserande väljer att aktivera sig i andra forum. Det kan vara Rädda barnen, nykterhetsrörelsen, Motormännens riksförbund eller ett politiskt parti. Jag skulle välkomna en svensk organisation som representerar troende muslimer som inte ser islam i första hand som regel- eller lagstyrd. Frågan är vems uppgift det är att starta en sådan organisation?
måndag 7 december 2009
Vinnare i vår tävling!
Vi har nu utsett en vinnare i vår tävling, roligaste sd-citatet. Utifrån den enkla regeln, vilket citat får oss att skratta högst.
"Fråga: Kan du sammanfatta sd:s arbetsmarknadspolitik. Svar: Nja, det vet jag inte…!"
Per Björklund, sd:s arbetsmarknadspolitiska talesman i intervju.
Motivering: Efter skrattet, ser man allvaret: Åter visar Sverigedemokraterna upp att de är ett enfrågeparti, som bara kan prata om att det kommer för mycket invandrare till Sverige eller hur illa de tycker om olika grupper i första hand muslimer. I andra frågor vet de helt enkelt inte.
Ett politiskt parti bör ha ett program som i alla fall de ansvariga inom parttiet kan prata för. Annars är det bättre att bildas en intresseorganisation som driver sin enda fråga. Bland annat därför hör SD inte hemma i riksagen!
Vinnare i tävlingen är Anna Waara, som belönas med en "SD iriksdagen nej tack!"-knapp. Grattis Anna och stort tack till alla er andra som skickat in bidrag!
"Fråga: Kan du sammanfatta sd:s arbetsmarknadspolitik. Svar: Nja, det vet jag inte…!"
Per Björklund, sd:s arbetsmarknadspolitiska talesman i intervju.
Motivering: Efter skrattet, ser man allvaret: Åter visar Sverigedemokraterna upp att de är ett enfrågeparti, som bara kan prata om att det kommer för mycket invandrare till Sverige eller hur illa de tycker om olika grupper i första hand muslimer. I andra frågor vet de helt enkelt inte.
Ett politiskt parti bör ha ett program som i alla fall de ansvariga inom parttiet kan prata för. Annars är det bättre att bildas en intresseorganisation som driver sin enda fråga. Bland annat därför hör SD inte hemma i riksagen!
Vinnare i tävlingen är Anna Waara, som belönas med en "SD iriksdagen nej tack!"-knapp. Grattis Anna och stort tack till alla er andra som skickat in bidrag!
torsdag 3 december 2009
Snälla monarkister, ge mig ett rimligt argument till varför vi ska ha kvar kungahuset i Sverige år 2010!
Eftersom en hyggligt stor majoritet av Sveriges befolkning sägs vara för bevarande av kungahuset har jag, utifrån respekt för flertalet, verkligen försökt förstå vad de bygger denna uppfattning på. För mig känns det helt absurt att på 2000-talet ha en kung i ett land som vill vara modernt. De argument jag hittills hört är svåra att ta på allvar, så snälla ge mig något annat så att jag kan förstå hur ni tänker!
Ett vanligt argument för att ha ett kungahus är att det bidrar ekonomiskt till Sverige, i första hand genom att det främjar turism. Jag tror inte att det stämmer. Men om det är sant är det ändå ett orimligt argument. Berlinmuren leder till betydligt mer turism för Tysklands del än vad kungahuset gör för Sveriges del. Ändå har jag aldrig hört någon tysk vare sig på östra eller västra sidan använda detta som ett argument för att behålla/återuppbygga muren. Den relik som finns kvar av muren drar fortfarande turister. Det hade ett tomt slott säkert också kunnat göra.
Ett annat argument på temat ekonomi är att kungahuset bidrar till ökad export. Inte heller detta tror jag på. Om det är sant så finns det mängder av saker som ger ökad export som vi ändå tvekar inför. Exempelvis att sälja vapen till krigförande diktaturer. Här är den principiella hållningen att vi inte ska göra det, det är inte moraliskt försvarbart och det smutsar Sveriges rykte. (Ja, jag vet att vi är dåliga på att följa denna princip, men det är en annan fråga). Samma principiella hållning borde gälla för kungahuset som exportfrämjare. Vi vill exportera för att mottagarländerna tror på våra varor och för att vi upplevs som ett högteknologiskt land, eller? Att ha ett kungahus smutsar vårt rykte som modern nation.
Ytterligare ett argument jag hört är att kungahuset är en viktig del av vår historia. Det kan man ju inte förneka. En kanske ännu viktigare del av vår historia, för att förstå vissa saker i det moderna Sverige, är Rasbiologiska institutet. Saker kan vara viktiga för vår historia utan att för den delen vara värda att bevara, mer än som minnen av en svunnen tid.
Det argument som jag kanske hört oftast är att kungahusets medlemmar är så trevliga och de gör ju i alla fall ingen skada. WTF! Vilka andra företeelser motiverar vi med detta argument? Det är ju ett uttryck som vi brukar använda för att försvara personer som i övrigt bidrar med väldigt lite: ”Ja, men han är i alla fall snäll!” Det brukar inte vara ett omdöme att bygga en livslång karriär på.
Så snälla monarkister, ge mig ett mer hållbart argument för att behålla kungahuset. Ni som svarar till kungahusets försvar kan väl också vänligen besvara följande fråga, som för mig är fundamental:
Är det bra med ärftliga ämbeten?
Om ja; varför hör man aldrig någon som kämpar för att vi ska införa fler ärftliga ämbeten? Landshövdingsposten kunde ju i så fall vara en bra början och det finns säkert fler.
Om nej; snälla hjälp mig att arbeta för ett demokratiskt Sverige där alla ämbeten tillsätts efter förtjänst och skicklighet. Utträda ur monarkin Sverige kan du göra på Republikanska föreningens hemsida. Välkommen!
Ett vanligt argument för att ha ett kungahus är att det bidrar ekonomiskt till Sverige, i första hand genom att det främjar turism. Jag tror inte att det stämmer. Men om det är sant är det ändå ett orimligt argument. Berlinmuren leder till betydligt mer turism för Tysklands del än vad kungahuset gör för Sveriges del. Ändå har jag aldrig hört någon tysk vare sig på östra eller västra sidan använda detta som ett argument för att behålla/återuppbygga muren. Den relik som finns kvar av muren drar fortfarande turister. Det hade ett tomt slott säkert också kunnat göra.
Ett annat argument på temat ekonomi är att kungahuset bidrar till ökad export. Inte heller detta tror jag på. Om det är sant så finns det mängder av saker som ger ökad export som vi ändå tvekar inför. Exempelvis att sälja vapen till krigförande diktaturer. Här är den principiella hållningen att vi inte ska göra det, det är inte moraliskt försvarbart och det smutsar Sveriges rykte. (Ja, jag vet att vi är dåliga på att följa denna princip, men det är en annan fråga). Samma principiella hållning borde gälla för kungahuset som exportfrämjare. Vi vill exportera för att mottagarländerna tror på våra varor och för att vi upplevs som ett högteknologiskt land, eller? Att ha ett kungahus smutsar vårt rykte som modern nation.
Ytterligare ett argument jag hört är att kungahuset är en viktig del av vår historia. Det kan man ju inte förneka. En kanske ännu viktigare del av vår historia, för att förstå vissa saker i det moderna Sverige, är Rasbiologiska institutet. Saker kan vara viktiga för vår historia utan att för den delen vara värda att bevara, mer än som minnen av en svunnen tid.
Det argument som jag kanske hört oftast är att kungahusets medlemmar är så trevliga och de gör ju i alla fall ingen skada. WTF! Vilka andra företeelser motiverar vi med detta argument? Det är ju ett uttryck som vi brukar använda för att försvara personer som i övrigt bidrar med väldigt lite: ”Ja, men han är i alla fall snäll!” Det brukar inte vara ett omdöme att bygga en livslång karriär på.
Så snälla monarkister, ge mig ett mer hållbart argument för att behålla kungahuset. Ni som svarar till kungahusets försvar kan väl också vänligen besvara följande fråga, som för mig är fundamental:
Är det bra med ärftliga ämbeten?
Om ja; varför hör man aldrig någon som kämpar för att vi ska införa fler ärftliga ämbeten? Landshövdingsposten kunde ju i så fall vara en bra början och det finns säkert fler.
Om nej; snälla hjälp mig att arbeta för ett demokratiskt Sverige där alla ämbeten tillsätts efter förtjänst och skicklighet. Utträda ur monarkin Sverige kan du göra på Republikanska föreningens hemsida. Välkommen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
